Allt är inte bubbelgumsrosa i småbarnsvärlden!

Jag är som ett vrak! Trött som aldrig förr! Jag ser inte fräsch ut för fem öre, påsarna under ögonen blir bara större och större. Håret är slitet som aldrig förr, behöver verkligen klippa mig! Sömn är en bristvara här hemma! Får vara glad om man får något i magen under en dag. Igår så jobbade Ante till kl 20 vilket är jättebra då man inte är rik när man är föräldraledig. Men Cornelia sov kanske två timmar på hela dagen! Då var det inte sammanhängande utan typ en kvart åt gången, hon somnade i min famn och varje gång jag la ned henne i vagnen eller sängen så vaknade hon! Ryggen och axlarna värker av allt bärande! Idag hoppas jag att det går lite bättre här hemma så man hinner gå på toa åtminstone. Hur gör alla andra? Allt verkar vara så himla rosa och perfekt hos alla andra? Jag kunde inte laga middag igår så Tindra fick äta yoghurt och macka till mat men hon var lika glad för det som tur var! Men hur som helst så älskar jag denna lilla flicka fast hon vänder upp och ner på tillvaron :)


Fortsättningen...

Tindra kom upp till bb med sin farmor. Men farmor fick vänta utanför ett tag för vi ville bara vara familjen ett tag. Tindra var lite blyg och avundsjuk, hon ville knappt titta på bebisen. Men vi trodde att det berodde på att hon kände sig utanför och att hon skulle följa med farmor hem igen sen. Hon ville ju vara med oss. Dagen efter så gick det mycket bättre, hon började tjata med en gång när hon vaknat om att hon ville hälsa på bebisen. Min mamma skjutsade upp henne till oss. Hon klappade och ville hålla henne. Hon hjälpte till och bytte blöja. Jag låg där i sängen och fick tårar i ögonen för man såg verkligen hur stolt Tindra var.

På tisdagen hade jag fortfarande jätteont och får sprutor mot smärtan. Det känns som att det alltid kommer göra ont. Det är nästan omöjligt att ta sig upp ur sängen. Ante får hjälpa mig eftersom man inte får använda magmusklerna så ska man lägga sig på sidan, med benen ner mot golvet och sen häva sig upp med hjälp av armarna men jag var helt matt i armarna så jag orkade inte.

På onsdagen så åkte Ante och hämtade Tindra efter skolan. Hon var ivrig och ville komma upp och hälsa på. Jag lyckades ta mig ut till matsalen på egen hand. De andra dagarna har jag ätit i sängen. När de kom så hade jag precis ätit klart och var tillbaka på rummet. Jag fick kalla på en sköterska eftersom jag har så fruktansvärt ont när jag ammar. Jag förklarade vart det gjorde ont och fick även visa så att Cornelia tog rätt tag. Vilket hon gjorde men ändå får jag så ont så att jag gråter och slutar andas. Jag har vanligtvis hög smärttröskel men det här kan jag inte stå ut med. Då sa sköterskan att jag har inflammation i brösten, därför har jag så ont. Hon frågade hur det var förra gången med Tindra och jag sa att det var likadant då men att jag plågade mig igenom två månader där jag grät varje gång. Jag provade alla krämer som fanns på marknanden, amningsnapp och speciellt nässpray men inget hjälpte. Då sa sköterskan att hon tyckte att för min och Cornelias skull så skulle jag överväga ersättning istället så att det blir mysigt att mata istället för ett ångestladdat. Jag började gråta för jag ville verkligen att det skulle fungera men samtidigt kände jag det på mig att det skulle bli som förra gången. Jag och Ante pratade igenom det och bestämde att vi skulle börja med ersättning istället. Det var ett jobbigt beslut att ta men jag var tvungen att tänka på mig själv den här gången.
Jag fick medicin som skulle stoppa mjölkproduktionen och fick brösten lindade med bandage för att det inte ska bildas så mycket mjölk. Men fy vad ont jag fick. Brösten växte flera storlekar och det såg ut som jag kom direkt från en plastikoperation. Men jag fick inte pumpa ur något då det bara kommer mer då. Det var ett par jobbiga dygn innan medicinen hjälpte. Nu är allt bra!

Vi åkte hem på onsdag eftermiddag. När vi kom hem så kom min mamma och pappa förbi för att titta på deras nya barnbarn. Jag hade sagt ifrån om besök på bb. Eftersom de inte får komma in på rummet och jag ville inte rullas ut i korridoren i sängen.

Nu är Cornelia 17 dagar och mår hur bra som helst. Hon går upp i vikt som hon ska. En rolig sak var att när de mätte henne på bb så var hon 51 cm lång men när vi kom till Bvc så var hon bara 49 cm så hon var säkert bara 48 cm när hon föddes. De mäter ju bara med ett måttband på bb och det blir lätt fel. Hon vägde 3375g och gick ner till 3120. Nu väger hon 3470 och är 50,5 cm lång.

De första nätterna hemma fick Ante mata och byta blöja eftersom jag inte kom upp ur sängen pga smärta. Men han hade nog inget emot det. Det gick ju bra eftersom hon får ersättning.

Dagarna rullar på här hemma. Det är nu som småbarnsförälder som man uppskattar de små sakerna i livet som tex att få gå på toaletten när man är kissnödig eller hinna ta en dusch. Sånt som var självklart förut.

Men visst är det lite jobbigt att vara ensam hela dagarna och gå med Tindra till skolan och sen hämta. Man måste passa in med matning och liknande. Dessutom så har vi ju hund med. Men nåt jag måste lära mig är att inte försöka vara så himla perfekt hela tiden. Det gör inget om jag inte har diskat när Ante kommer hem eller om jag inte hunnit tvätta. Men det är svårt, så svårt eftersom jag är van att göra så mycket här hemma och jag gör det för jag tycker om att ha ordning och reda.

Nu ska jag hänga tvätten och sen börja förbereda för att hämta Tindra :)


Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!